Ingen kan tro ensam och för sig själv, liksom ingen kan leva ensam och för sig själv. Vi tar emot tron av Kyrkan och lever ut den i gemenskap med de människor som delar vår tro.
Tron är det mest personliga en människa har, men trots det är den inte någon privatsak. Var och en som vill tro måste kunna säga både "jag" och "vi", eftersom en tro som man inte kan dela med sig och berätta om vore irrationell. Den enskilde troende ger sitt fria samtycke till Kyrkans "vi tror". Det är från henne hon får sin tro. Det är Kyrkan som fört den vidare genom århundradena och sedan till henne, bevarat den från förvanskningar, och fått den att lysa fram om och om igen. Att tro är därför ett deltagande i en gemensam övertygelse. De andras tro stöder mig, liksom glöden i min tro upptänder och stärker andra.
Kyrkan betonar trons "jag" och "vi" genom att använda två förklaringar av tron i sina liturgier: den apostoliska trosbekännelsen, det --> Credo som börjar med "Jag tror", och den långa nicensk- konstantinopolitanska trosbeskännelsen, som i sin ursprungliga form börjar med orden "Vi tror" (Credimus).
/YouCat
0 kommentarer:
Skicka en kommentar